Naturväsen

Det finns många naturväsen det har talats om genom tiderna i folktraditionen och berättats historier och skrivits sagor om.

Troll

Trollen lever i skogen eller bland bergen och beskrivs ofta som ondskefulla och fula. Enligt många historier så har troll bytt bort sina egna barn mot människobarn. Så istället för att hitta sitt eget barn i barnsängen en morgon så kunde där ligga en bortbyting.

Redan i den gamla skriften Völuspå som siar om slutstriden för asagudarna berättas om troll:

Surt far från söder
med käppars fördärv (eld).
Det skiner av svärdet,
de fallnas guds sol.
Bergklippor brakar
och troll kommer ut,
män går på Helväg
och himmelen rämnar.

Älvor

Älvorna lever enligt folktron i skogen och är ett naturväsen. Man kan ibland se dem dansa i skymningen på en äng i en ring. Då ses de glida runt i sin dans en bit ovanför marken. Ofta uppfattas de som kvinnliga vackra väsen.

Lyktgubben

Har du någon gång sett ett svagt ljus över en myr eller mosse? Då kan det vara lyktgubben som går där med sin lykta och lyser.

Vättrar och småtomtar

Vättrarna är små naturväsen som bor enligt nordisk folktro bor på gårdarna. De syns sällan och de månar mer om djuren än om människorna. Är det ovanligt välstädat i ladugården när människorna kommer dit på morgonen så kan det vara vättrarna som har jobbat där under natten. Det har berättats historier om att hästarnas manar har varit vackert och invecklat flätade på morgonen. De uppskattar om du är snäll mot djuren och då gör de inte heller dig något illa. Beter du dig däremot illa mot dem eller djuren så kan de bringa olycka.

Skogsrået

Skogrået är enligt gammal svensk foltro ett kvinnligt skogsväsen. Framifrån är Skogsrået en vacker kvinna som lockar vandrarna att gå vilse och som förför män. Bakifrån däremot har hon en ihålig rygg som ett gammalt träd.

Näcken

Näcken är ett manligt väsen enligt svensk folktro som man kan se sitta i älvar och åar. Där kan man höra honom spela musik, ofta beskrivs att han spelat fiol. I Skåne har han kallats för bäckamannen och längre norrut för strömkarlen.

Erik Johan Stagnelius skrev dikten ”Näcken” i början av 1800-talet:

Kvällens gullmoln fästet kransa.
Älvorna på ängen dansa,
och den bladbekrönta näcken
gigan rör i silverbäcken.

Liten pilt bland strandens pilar
i violens ånga vilar,
klangen hör från källans vatten,
ropar i den stilla natten:

”Arma gubbe! Varför spela?
Kan det smärtorna fördela?
Fritt du skog och mark må liva,
skall Guds barn dock aldrig bliva!

Paradisets månskensnätter,
Edens blomsterkrönta slätter,
ljusets änglar i det höga -
aldrig skådar dem ditt öga.”

Tårar gubbens anlet skölja
ned han dyker i sin bölja.
Gigan tystnar. Aldrig näcken
spelar mer i silverbäcken.