Den höges sång (Oden sång)

Den höges sång, även kallad Odens sång, är en Eddadikt. Den höges sång

  1. Alla dörrar, innan in man går, skarpt skådas skola, skarpt granskas skola, ty ovisst är att veta, var ovänner sitta borta på salens bänkar.
  2. I givande, hell er! Gäst är in kommen, sägen, var sitta han ska! Brått har den, som på bränderna vid härden ska fresta, vad framgång han får.
  3. Eld behöver, den in har kommit, och kall har blivit om knäna. Mat och kläder den man tarvar, som har över fjällen farit.
  4. Vatten tarvar vandraren, som kommer till måltid, handduk och vänlig välkomst; välvilligt sinne, om han sådant kan vinna, samspråk och bjudning tillbaka.
  5. Vett behöver, den som vida färdas; lätt är hemma vadhelst.  Många ögonkast får, den som intet förstår och sitter med kloka tillsammans.
  6. Över sitt förstånd ska man stolt ej vara, fast hellre i väsendet varsam! När en klok och sluten kommer till gården, sällan den försiktige sig skadar, ty
    osvikligare vän man aldrig får än mycket mannavett.
  7. Den varsamme gästen, som till gille kommer tiger under lyssnande tystnad; med öronen hör efter, med ögonen skådar, så spanar var klok och spejar.
  8. Säll är den, som åt sig vinner, lovord och lisa i nöden. Otryggt är allt, som man äga ska, buret i andras bröst. 9. Säll är den, som för sig äger lovord och förstånd uti livet, ty onda anslag man ofta rönt alstras ur andras bröst.
  9. Bättre börda man bär ej på vägen än mycket mannavett. På främmande ort går det framför guld. Slikt är den torftiges tillflykt.
  10. Bättre börda man bär ej på vägen än mycket mannavett. Sämre vägkost man ej släpar över fältet än övermått utav öl.
  11. Ej är så gott, som gott man säger, öl för människors ätt; ty mindre en man, ju mera han dricker, vet till sig, vad tankar han har.
  12. Glömskans häger heter, den över glatt lag svävar; han snattar från män deras sans. Med den fågelns fjädrar jag fjättrad blev i Gunnlods gård.
  13. Drucken jag blev, blev döddrucken hos den förfarne Fjalar. Gille är ypperst, då var gäst går hem med sinnen i full sans.
  14. Tyst och klok vare konungason, och djärv, när strid står; munter och glad bland män envar, tills han av döden drabbas!
  15. Ovis man tror sig alltid ska leva, om för vapenskifte han sig aktar, men ålderdomen giver honom ingen frid, fast honom spjuten spara.
  16. En gäck stirrar, när han till gille kommer; han talar om allt eller tiger; på samma gång, som en sup han får, då är det slut med hans slughet.
  17. Blott den vet, som vida reser och fjärran farit har, vad lynnesart leder envar. Han vet, vad vett är.
  18. Håll ej på hornet, drick dock hovsamt själv, tala, vad som höves, eller tig! För det okynnet ingen dig tadlar, att du tidigt sängen söker.
  19. Glupske slukaren, om besinning han ej vet, äter sig ohälsa. Löje skaffar ofta i lag med okloka åt enfaldig man hans mage.
  20. Hjordar veta när vända hem de skola, och gånga då från gräset, men ovis man aldrig känner sin egen mages mått.
  21. En eländig man och illasinnad gör hån åt vad som helst; det vet han icke, som han veta behövde, att honom fel ej fattas.
  22. Ovis man alla nätter vakar, grubblar och grämer sig för allt; matt är han, när morgonen kommer; vedermödan är, som den var.
  23. Ovis man tror alla vara vänner, som vänligt le; han förstår icke, fast de stämpla mot honom, om han bland sluga sitter.
  24. Ovis man tror alla vara vänner, som vänligt le; när på tinget han kommer, det ter sig klart, att få hans talan föra.
  25. Ovis man tror sig allt veta, när i vrå i skygd han vistas; men slätt han vet, vad han svara ska, när män hans förmåga fresta.
  26. Ovis man, som bland andra kommer, gör bäst i att tyst förbliva; ingen vet, att han intet kan, om ej för ymnigt han ordar. Ingen känner den, som ingenting vet, om icke för ymnigt han ordar.
  27. Klok den synes, som kunnig är att spörja och spörsmål besvara. Hemligt aldrig kan hållas sådant, som går ifrån mun till mun.
  28. Alltför mycket talar, den som aldrig tiger, av ord med ingen mening. Hastig tunga, som ej hålles i styr, ofta sig ofärd pratar.
  29. Till ögnagyckel ska man annan ej hava, om han gör som gäst besök. Klok mången tyckes, om han ej tilltalas, och helskinnad hållas han får.
  30. Klok förefaller, den till flykten tager, en gäst, som är hånfull mot gäst. Föga den vet, som flinar vid måltid, om han med gramsne ej glammar.
  31. Många män med mångprövad vänskap gyckla med varandra vid gillet. Alltid det är ett upphov till strid, att gäst tvistar med gäst.
  32. På morgonen en man, sig måltid rikligt skaffa, om han till bekanta ej kommer; annars sitter han och snappar, som svulten han vore, och kan föga fråga.
  33. Stor omväg till ovän är, fast vid vägen hans stuga stod; men till god vän på gen vägar, vore han än fjärran faren.
  34. Gå ska man, ej är gott, att gäst är ständigt på samma ställe. Ljuv bliver led, om länge kvar på en annans bänk han bliver.
  35. Ett bo är bäst, fast blott helt litet, herre är hemma envar. Fast man tågor har till tak och blott två getter äger, är det bättre än bedja om mat.
  36. Ett bo är bäst, fast blott helt litet, herre är hemma envar. blödande är hjärtat på den, som bedja ska sig mat till varje mål.
  37. Från sina vapen ej vike en man på fältet ett enda fjät, ty ovisst är att veta, när ute på vägen spjutets spets kan tarvas.
  38. Ej så givmild man eller gästfri jag fann, att ej åt gåvor han gladdes, eller så litet snål på sitt gods, att led vore lön, om han finge.
  39. Den som välstånd förvärvat har, ska torftighet ej tåla; ofta spars åt okär, vad åt älskling var ämnat; mycket går värre, än man väntat.
  40. Med vapen och kläder glädje vänner varandra! Själv man skönjer det bäst. Genom gengåvor vänskapen vara längst; om annars det vill sig väl.
  41. Till sin vän ska man vän vara och vedergälla gåva med gåva; med löje ska man löje gälda och försök att lura med lögn.
  42. Till sin vän ska man vän vara, till honom och hans vän; men till oväns vän ska ingen man någonsin vän vara.
  43. Vet du, om vän du har, som du väl tror och gott av honom vill hava; förtrolig ska du vara och vängåvor skifta, träffa honom titt och ofta.
  44. Om du har en annan, som du illa tror, och av honom dock gott vill hava; fagert ska du tala men falskt tänka och vedergälla list med lögn.
  45. Ytterligare gäller om den, du illa tror och vars onda sinne du anar: mot honom ska du le och låtsa vänskap; samma gåva åt givaren gälda.
  46. Ung var jag fordom och for ensam, då råkade jag vilse om vägen; jag tyckte mig rik, då jag träffade en annan:  man är mans gamman.
  47. Modiga och givmilda män leva bäst, nära sällan sorg; men fåvitsk man fruktar allt möjligt, sörjer alltid snål vid gåvor.
  48. Med kläderna mina jag klädde på fältet tvenne gubbar av trä; hela karlar de tycktes, när en klut de hade; nesligt är naken vara.
  49. Tallen torkar, som på tomten står, och ej skyddas av bark eller barr; så är ock en, som ingen älskar. Vi ska han länge leva?
  50. Om ock hetare än eld med osäkra vänner brinner fem dagars fred, så slocknar den dock, när sex de bliva, och vissnar all vänskap.
  51. Mycket ska ej mannen giva, ofta får han lovord för litet; med hälften av en bulle och med bägare på lut vann jag mig en vän.
  52. Små sandstränder, små sjöar, små äro människors sinnen. Ej samtliga män fingo samma visdom; ovis överallt är enhälft.
  53. Medelmåttigt klok var man ska vara, aldrig vara alltför klok. Bland män är livet mest fagert för dem, som väl veta mycket.
  54. Medelmåttigt klok var man ska vara, aldrig vara alltför klok. Klok mans sinne är sällan glatt, om allvis han är, som det äger.
  55. Medelmåttigt klok ar man ska vara, aldrig vara alltför klok. Sitt öde vete ingen på förhand; då är honom sorglösast sinnet.
  56. Brand brinner av brand, tills han brunnen är, låga tändes av låga. Den ene för den andre genom ord blir känd, och den alltför slöe genom slapphet.
  57. Arla stige upp, den som äga vill en annan egendom eller liv! Sällan liggande ulv ett lårstycke får eller sovande man seger.
  58. Arla stige upp som har arbetsfolk få, och tage med sin syssla i tu! Mycket försinkas för den, om morgonen sover; rask är till hälften rik.
  59. Av torrt trä och taknäver en man måttet känner, och vad ved vara kan ett helt kvartal eller halvår.
  60. Tvagen och mätt rider mannen till tinget, fast klent han är klädd. Över skor och knäbyxor ej skamsen någon vare, ej heller över hästen, fast han har en dålig!
  61. Han far och fikar med framåtböjt huvud örnen på urgammalt hav; så ock den man, som bland många kommer och har förespråkare få.
  62. Frågor den göre och give svar, som klok vill kallas! En må få veta, en andre icke; veta det tre, så vet världen.
  63. En klok man ska kuva sitt lynne, sin härsklystnad hålla i tygel. Då han märker, när bland modiga han kommer, att ingen är djärv framför alla.
  64. För de ord, som till andra man har sagt, ofta man bitter får böta.
  65. Mycket för tidigt kom jag på många ställen men alltför sent på somliga; drucket var ölet, obryggt ibland; sällan kommer led till lags.
  66. Här och var man mig hem hade bjudit, om ej mat till målen jag behövt, eller två lår hängt hos den trofaste vännen, sedan ett jag ätit hade.
  67. Elden är bäst för barn av människor och solens syn, och om sin hälsa man hava får och leva utan last.
  68. En man är inte olycklig, fast usel till hälsan; mången är av söner säll, mången av fränder, mången av fullt upp med gods, mången av välgjort verk.
  69. Bättre är leva än att liv sakna; vid liv, får sig karl alltid ko. Eld såg jag brinna i bål åt den rike, och död låg han utanför dörren.
  70. Den halte rider häst, den handen mist, blir herde, den döve duger i strid. Blind är bättre än att bränd vara; ej av någon nytta är liket.
  71. En son är bättre, fastän sent född, sedan faderns levnad är liden. Sällan bautastenar man ser vid vägen, om ej frände över frände dem rest.
  72. Två äro stridsmän: tungan dödar huvudet; under varje päls jag väntar en hand.
  73. Med fröjd den natten motser, som matsäck har att njuta, Kort räcka skepps rår, höstnatt hastigt skiftar. På fem dagar växlar vädret mycket men mer på en månad.
  74. Den icke något vet, som ingenting vet; av rikedom mången röjes som narr. Den ene är rik, den andre fattig, lägg ej den det till last!
  75. Fä dör, fränder dö, även själv skiljes du hädan, men eftermålet aldrig dör för envar, som ett gott har vunnit.

 

  1. Fä dör, fränder dö, även själv skiljes du hädan, men ett vet jag, som aldrig dör, domen över död man.
  2. Fulla fårfållor såg jag hos Fitjungs söner, nu traska de med tiggarens stav. Överflöd är som en ögonblink, vankelmodigast av vänner.
  3. En ovis man, om han erhålla kan gods eller kvinnors gunst, hans stolthet växer, men förståndet icke, i dårskap går han duktigt långt.
  4. Det rönes då, när om runor du spörjer, om de stavar, som från gudarna stamma, som höga makter högg, och skaldefebern skar, då tyckes det bäst, att han tiger.
  5. Om kvällen ska dagen prisas, gift kvinna, då hon bränd är, svärdet, då det frestat är, flicka, då hon gift är; is, då man över kommer, öl, då det drucket är.
  6. I blåsväder ska skog man fälla, i bris ro ut på öppet hav, i mörkret med mö språka, ty många är dagens ögon. Å skepp ska man fart göra och skölden till skydd ha, till fäktning svärdet och flickan att kyssa.
  7. Vid eld ska man öl dricka, på isen skridsko åka, en kamp ska man mager köpa, en klinga med rost uppå; hemma ska man höst göda men hund i fäbod.
  8. På ord av en mö må ingen man lita, eller tro på gift kvinnas tal; ty på rullande hjul deras hjärta är skapat, föränderlighet i bröstet inlagd.
  9. Bristande båge, brinnande låga, glupande ulv, gormande kråka, grymtande svin, gran utan rot, växande våg, vällande gryta.
  10. Flygande spjut, fallande bölja, is, blott nattgammal, orm i ring, bruds ord i bädden, ett brustet svärd, björnens lek, ett barn av en konung.
  11. En sjuk kalv, en självrådig träl, en foglig vala, de nyss fallne i striden.
  12. Tidigt sådd åker må ingen tro, och ej för snart sin son; av vädret beror åkern, av sitt vett sonen, båda tvivelaktiga ting.
  13. Din broders mördare, om han mötes på vägen, ett halvbrunnet hus, en häst, än så snabb, – ty borta är gagnet, om ett ben skadas – ingen vare så lättrogen, att han litar på allt detta!
  14. Kärlek av kvinnor, som känna falskhet, är som med häst utan broddar på hal is åka med en yster tvååring och illa tämd, eller i stickande storm med ett styreslöst skepp eller som halt man på töfjäll skulle taga en ren.
  15. Bar sanning jag talar, ty båda jag känner: karlars tro mot kvinnor även vacklar. Då tala vi fagrast, när vi falskast tänka, det snärjer ock kloka sinnen.
  16. Fagert ska man tala, friarskänk bjuda, om en flickas kärlek man vill få, den ljuslätta ungmöns älsklighet prisa; då får, den som friar.
  17. För älskog lasta aldrig man ska sin nästa någonsin; ofta verkar på den vise men på vettlös man ej bedårande däjlighet.
  18. Ty ingalunda lasta en annan man ska för fel, som är fleras; till galna från kloka gör karlars söner älskogs mäktiga åtrå.
  19. Blott själen gömmer, vad i hjärtat bor, ensam sin känsla han känner. Ingen sjukdom är värre för en själfull man än att leva, med intet belåten.
  20. Det varsnade jag, då i vassen jag satt för att möta min älskade mö; kött och blod mig min käresta var, och dock jag ingenting av henne fick.
  21. Billings mö jag i bädden fann solvit sova. En jarls härlighet höll jag för intet mot att med denna förlederska leva.
  22. »Nära afton du, Oden, ska komma, om mö di dig vinna vill; allt går illa, om ej ensamma vi slik sak veta.»
  23. Åter jag kom och älska mig tyckte; vist var ej, vad jag ville. Jag hoppades då, att jag hava skulle all hennes kärlek och tjusning.
  24. När jag kom fram, fick jag där se hela vakten av kämpar vaken, med burna bloss och brinnande ljus; min väg sig visade farlig.
  25. Och nära morgonen, när jag närmade mig åter, då sov salens vakt. En hynda jag då fann på det hulda vivets bädd bunden ligga.
  26. Mången mö god, om man mönstrar noga, lätt ändrar sitt lynne mot män. Det jag rönte, när jag rådklok mö till lättsinne lockade; allehanda smälek den sluga mig ådrog, och intet jag fick av den flickan.
  27. Man ska glad i hemmet vara. och glamma med gäster, dock förståndigt man sörje för sitt; minnesgod och målför, om man mångvis vill vara, omtala ofta det goda. Ärkenöt den heter, som har intet att säga; det är de ovisas art.
  28. Åldrig jätte jag besökte, nu är åter jag kommen; där föga jag fick med att tiga. Ej få ord till min fromma jag talte i Suttungs salar
  29. Gunnlod mig gav på guldstolen en dryck av det dyrbara mjödet. En lumpen lön lät jag henne få för hennes ärliga ömhet, för hennes lidelses längtan.
  30. Borrens mun lät jag bana mig väg och gång i stenen gnaga; jag över och under omgavs av jättars väg; då gällde det hals och huvud.
  31. Av skickligt vunnen skönhet har jag skickligt mig begagnat, den kunnige föga fattas; ty Odrörer har nu upp kommit, dit, där människor bygga och bo.
  32. Ovisst är, om än jag kommit igen från jättars gårdar, om ej av Gunnlod jag hjälpts, den goda flickan, som jag fick i famnen sluta.
  33. Följande dag rimtursarne att fråga gingo om den Höges gifte i den Höges sal; efter Bolverk de sporde, om tillbaka han kommit eller Suttung ihjäl honom slagit.
  34. Ed på ring tror jag Oden avlagt hava; hur kan man på hans löften lita? Med svek han mjödet från Sutting tog, och i gråt han lämnade Gunnlod.
  35. Tid är att förtälja på talarens stol, som vid Urds brunn är. Jag såg och teg, jag såg och tänkte, jag lyssnade till männens mål. Om runor hörde jag dem tala, om råd de ej heller tego, vid den Höges sal, i den Höges sal hörde jag sägas så.
  36. Jag råder dig, Loddfavner, men råd må du taga; du får fördel, om du följer dem, de bli goda att begagna. Stig ej upp om natten, om du ej är ute och spanar eller måste ut på gården gå!
  37. Jag råder dig, Loddfavner, men råd må du taga; du får fördel, om du följer dem, de bli goda att begagna. Sov ej hos kvinna, som är kunnig i trolldom, så att hon i famnen dig fängslar!
  38. Hon gör det så, att du ger varken akt, om till ting eller konungen du kallas; mat du vill ej hava eller människors umgänge; sorgsen går du att sova.
  39. Jag råder dig, Loddfavner, men råd må du taga; du får fördel, om du följer dem, de bli goda att begagna. En annans hustru du aldrig locke att förtroligt med dig tala!
  40. Jag råder dig, Loddfavner, men råd må du taga; du får fördel, om du följer dem, de bli goda att begagna. Om på fjäll eller fjärd du fara lyster skaffa dig riklig reskost!
  41. Jag råder dig, Loddfavner, men råd må du taga; du får fördel, om du följer dem, de bli goda att begagna. En elak man du aldrig låte höra vad otur dig hänt; ty av en elak man du aldrig får för lämnat förtroende lön.
  42. Svårt tilltygad såg jag en man genom ord av en ond kvinna; falsk tunga tog hans liv, och dock ej för sann sak.
  43. Jag råder dig, Loddfavner, men råd må du taga; du får fördel, om du följer dem, de bli goda att begagna. Vet, om en vän du har, som du väl tror, far träget att honom träffa; ty av ris höljes och högt gräs den väg, som ingen vandrar.
  44. Jag råder dig, Loddfavner, men råd må du taga; du får fördel, om du följer dem, de bli goda att begagna. En god man du locke till gamman och förtrolighet; lär dig tjusa folk att hålla dig kär!
  45. Jag råder dig, Loddfavner, men råd må du taga; du får fördel, om du följer dem, de bli goda att begagna. När du får en vän, den förste var aldrig att våldsamt vänskapen slita; sorg fräter hjärtat, när man säga ej får för någon hela sin hug.
  46. Jag råder dig, Loddfavner, men råd må du taga; du får fördel, om du följer dem, de bli goda att begagna. Ord skifta, aldrig du ska med dåraktig dumbom.
  47. Ty av illasinnad man du aldrig ska få gott med gott lönat. Men en god man dig gagnar med sitt lov och gör dig omtyckt av andra.
  48. Lik släktskap är vänskap, då man säga får en annan hela sin hug. Allt är bättre än vara brått föränderlig; den är ej vän, som blott välkommet säger.
  49. Jag råder dig, Loddfavner, men råd må du taga; du får fördel, om du följer dem, de bli goda att begagna. Tre ord icke växla i träta med en usling; den bättre är ofta böjlig, när den sämre slår.
  50. Jag råder dig, Loddfavner, men råd må du taga; du får fördel, om du följer dem, de bli goda att begagna. Skomakare var ej eller skaftmakare annat än åt dig själv; om sokn är illa skapad eller skaftet snett, då önskas över dig ont.
  51. Jag råder dig, Loddfavner, men råd må du taga; du får fördel, om du följer dem, de bli goda att begagna. Om ont du märker, säg, att ont det är, och giv ej din fiende frid.
  52. Jag råder dig, Loddfavner, men råd må du taga; du får fördel, om du följer dem, de bli goda att begagna. Åt ont glad aldrig var, men gläds åt det goda!
  53. Jag råder dig, Loddfavner, men råd må du taga; du får fördel, om du följer dem, de bli goda att begagna. I träffningens tummel titta ej uppåt – dödlig fruktan drabbar männen – att icke förtrollning dig träffar.
  54. Jag råder dig, Loddfavner, men råd må du taga; du får fördel, om du följer dem, de bli goda att begagna. Om hos god kvinna du vill komma i ynnest och få fägnad av, fagert ska du lova och fast löftet hålla; den blir glad, som får något gott.
  55. Jag råder dig, Loddfavner, men råd må du taga; du får fördel, om du följer dem, de bli goda att begagna. Varsam ber jag dig vara, dock ej alltför varsam. Var med ölet varsammast och med annas hustru, och med det tredje, att ej dig toppride tjuvar.
  56. Jag råder dig, Loddfavner, men råd må du taga; du får fördel, om du följer dem, de bli goda att begagna. Till hån och löje hav aldrig gäst eller främling, som färdas!
  57. Ofta illa veta, de som inne sitta, vad slags folk, som farande komma. Ingen är så bra, att ej brist han äger, eller så dålig, att till intet han duger.
  58. Jag råder dig, Loddfavner, men råd må du taga; du får fördel, om du följer dem, de bli goda att begagna. Åt åldrig talare du aldrig må skratta; ofta gott är, vad de gamle säga. Ofta ur skrumpet skinn skarptänkta ord komma, sådant som hänger bland hudar och slänger bland småskinn och lätt dinglar bland löpmagar.
  59. Jag råder dig, Loddfavner, men råd må du taga; du får fördel, om du följer dem, de bli goda att begagna. En gäst du ska ej skymfa eller jaga på porten; fägna den fattige väl!
  60. Ej svag är den dörrtapp, som svänga ska och öppna för alla. En ring du dock giv, eller på din rygg allt ont de dig önska.
  61. Jag råder dig, Loddfavner, men råd må du taga; du får fördel, om du följer dem, de bli goda att begagna. Då öl du dricker, sök hjälp av jordens kraft, ty jord mot ölrus hjälper och eld mot sjukdomar, ek ger avföring, ax skyddar för trolldom, mjöldryga mot bråck, månen mot rasande, bete mot bitsjuka, bot mot ont äro runor, mot fluss är fast mark.
  62. Jag vet, att jag hängde på det vindiga trädet nio hela nätter, djupt stungen med spjut och given åt Oden, jag själv åt mig själv, uppe i det träd, varom ingen vet, av vad rot det runnit upp.
  63. Man bröd mig ej bar eller bjöd mig horn, skarpt jag nedåt skådade; jag tog upp runor, med rop jag tog dem, så föll jag åter därifrån.
  64. Nio kraftsånger lärde jag av namnkunnig son till Boltorn, Bestlas fader, och en dryck jag fick, av det dyrbara mjödet, som östes ur Odrörer.
  65. Då tog jag att förkovras och kunnig vara, att växa och väl trivas; ord mig av ord ord skapade, verk mig av verk verk alstrade.

 

  1. Runor ska du finna, rätt uttydda stavar, mycket stora stavar, mycket starka stavar, som skaldefadern skar och gudamakter grovo och de rådandes herre ristade.
  2. Oden bland asarne men för alferna Dain och Dvalin för dvärgarna, Allsvinn åt jättar gjorde runor, några runor jag ristade själv.
  3. Vet du, hur du rista ska? Vet du, hur du reda ska? Vet du, hur du färga ska? Vet du, hur du fresta ska? Vet du, hur du bedja ska? Vet du, hur du blota ska? Vet du, hur du sända ska? Vet du, hur du slopa ska?
  4. Bättre är intet bedja än att blota för mycket; gåva önskar, att gengåva gives. Bättre är intet sända än alltför mycket slopa. Så ristade Tund före tidsåldrarna, när han reste sig upp, när han återkom.
  5. De kraftsånger kan jag, som ej konungens maka och ingen mans ättling kan. Hjälp heter en, och hjälpa dig den ska mot processer och sorger och samtliga lidanden.
  6. Den nästa, jag kan, är nödig för dem, som vilja som läkare leva.
  7. Den tredje jag kan, om det tarvas mig få fjättrar åt fiender mina; eggen jag dövar på mina ovänners svärd, att deras klingor och knölpåkar ej bita.
  8. Den fjärde jag kan, om fiender på mig med band ha lemmarne bundit. Galder jag sjunger, så att gå jag kan; från foten fjättern springer och från handen handkloven.
  9. Den femte jag kan, om fiendepil skjuten jag falla i flocken ser; så häftigt han ej flyger, att jag hejdar honom ej, om blott min syn honom sett.
  10. Den sjätte jag säger, om mig sårar en man genom runor på rötter av träd, och för denne fyr, som min fiendskap kräver, det blir menligt mera än för mig.
  11. Den sjunde jag kan, om själva salen jag ser brinna kring bänkat lag; lågan slår ej så högt att jag släcker den ej, slik galder, som jag säga kan.
  12. Den åttonde jag kan, som för alla är lämplig att lära; när hat uppstår bland hövdings söner, jag botar det brått.
  13. Den nionde jag kan, om mig nöd hotar, att bärga min båt på hav; vinden jag stillar på vågen ute och sjunger all sjö i sömn.
  14. Den tionde jag kan, om trollkvinnor jag ser högt i luften leka. Jag vållar det så, att de vilse fara om skepnaden, de själva äga, om själen, som de själva ha.
  15. Den elfte jag kan, om till örlog jag ska gå med gamla vänner. Under sköldarna jag sjunger, och de skynda med kraft utan sår till slaget, utan sår från slaget, komma helbrägda från vad som helst.
  16. Den tolfte jag kan, om uppi träd jag ser hängda döda dingla. Så ristar jag och runor färgar, att den kroppen kommer och talar mig till.
  17. Den trettonde jag brukar, om ett barn jag ska genom vattenösning viga. Stupa han ska ej, fast i strid han kommer, ej segnar denne krigare för svärd.
  18. Den fjortonde jag kan, om för folkets skara jag ska tälja gudars tal; asar och alfer jag alla vet besked om; den ej kunnig är, det ej kan.
  19. Den femtonde jag kan, som Tjodreyrer sjöng, en dvärg framför Dellings dörr; kraft han sjöng åt asar och åt alfer framgång, förstånd åt stridernas gud.
  20. Den sextonde jag kan, om den sluga möns lidelse och lust jag vill hava. Hågen jag vänder hos vitarmad kvinna och förändrar all hennes själ.
  21. Den sjuttonde jag kan, att sent skiljes från mig den ungmö, jag älskar. Dessa sånger du sakna ska länge, Loddfavner. Men de äro goda som gåva, nyttiga att nå, behövliga att hava.
  22. Den adertonde jag kan, som jag aldrig lär åt mö eller mans hustru – allt är bäst, som man ensam kan; det är sångens slut – utom åt henne som med armen mig famnar eller åt mig syster är.
  23. Nu är den Höges sång framsagd i den Höges sal, gagnrik för människors söner, gagnlös för jättars söner. Hell den, som framsade! Hell den, som kan! Njut gott, den som begrep! Lycklige de, som lyssnat!