Fenrisulven och Tyr

Fenrisulven (Fenrersulven) – den store vargen och avkomma till jätten Loke – föddes upp hos asarna i Asgård. Men han växte och blev väldigt stor, och asagudarna kunde märka ulvens elakhet. De var oroliga för hur han skulle bli när han växte sig ännu större och att de då kanske inte skulle ha någon makt över ulven.

Odens son Tyr som var Tors halvbror var den enda som tordes gå fram till Fenrisulven och ge honom mat varje dag.

Det första försöket att fjättra Fenrisulven

När gudarna såg hur mycket ulven växte varje dag, och med tanke på alla spådomar som sa att han skulle göra dem skada, så bestämde de sig för att göra en stark fjätter de kallade Ledning. Asagudarna av gärna sina olika föremål olika namn.

De satte fjärrern på Fenrisulven och bad honom pröva sina krafter på fjättern, för att se om den höll. Ulven tyckte inte att uppgiften var svår utan lät dem göra som de ville och fjättra honom. Han behövde bara ta spjärn mot fjättern en gång och så brast den och han kom lös ur Ledning.

Det andra försöket att fjättra Fenrisulven

Då gjorde asagudarna en dubbelt så stark fjätter de kallade Drome. Åter bad de Fenrisulven att frivilligt bli fjättrad för att pröva sin styrka. Asagudarna lockade med att han skulle bli mycket berömd för sin styrka om ett så förträffligt hantverk inte kunde hålla honom. Ulven tänkte att nog var fjättern stark, men även han hade vuxit och blivit större sen han hade sönder Ledning.

Ulven trodde att han måste riskera något om han skulle få ryktbarhet, så därför lät han åter asagudarna lägga fjättern om honom. När asarna var klara knyckte ulven till och slog fjättern i marken. Han slet kraftigt och tog spjärn och fjättern brast i flera bitar. Fenrisulven drog sig belåtet ur Drome.  Han hade visat prov på sin styrka, vilket gjorde asagudarna bekymrade.

Tredje försöket att binda Fenrisulven

Efter de två misslyckade försöken att binda Fenrisulven var asarna rädda att de inte skulle kunna hålla honom i bojor. Oden, asagudarnas stamfader, valde därför att sända Skrine, Frejs sändebud, ner till några dvärgar i Svartalvaheim och be dem att göra en kedja som fick namnet Gleipne.

Gleipne skapades av sex saker; kattens buller, bergets rötter, kvinnans skägg, björnens senor, fiskens andetag och fågelns spott.

Kedjan Gleipne blev slät och mjuk som ett silkesband, och tunn men stark. När kedjan hade förts till asagudarna tackade det sändebudet och så for de ut till en holme som heter Lyngve i en sjö som heter Amsvartne. De kallade med sig ulven och visade silkesbandet och bad honom slita av det. De sa att bandet var starkare än man kunde tro när man såg det och de räckte det åt varandra och testade det med händerna men Gleipne brast inte. Men de sa att ulven kunde slita av det.[

”Det ser inte ut som om jag skulle få någon berömmelse av ett så smalt band även om jag sliter av det. Men om det är gjort med konst och list fast det verkar så tunt så kommer det inte på mina ben”, svarade Fenrisulven.

Asarna sa att han borde kunna slita av ett smalt silkesband om han förut hade haft sönder grova järnkedjor.

”Men om du inte kan slita av bandet så kan du inte heller skrämma gudarna och då ska vi lösa dig från det.”

Fenrisulven tvekade.

”Om ni binder mig så att jag inte kan komma loss så kommer ni att ändra er, och då kommer jag inte att få någon hjälp av er. Jag vill inte gärna låta er lägga bandet om mig. Men hellre än att ni tvivlar på mitt mod ska en av er lägga handen i min mun som pant på att ni gör detta utan svek.” krävde ulven.

Asarna såg på varandra och det verkade nu dubbelt vanskligt och ingen ville lägga sin hand i Ulvens mun förrän Tyr sträckte fram sin högra hand och la den i ulvens mun.

Asagudarna la bandet runt Fenrisulven. När ulven tog spjärn hårdnade bandet, ju hårdare han slet des stadigare blev det. Då skrattade alla utom Tyr, för han miste sin hand. När asarna såg att ulven var säkert bundet tog de fjätterns ände, som heter Gelgja. De drog den genom en väldig häll som heter Gjöll och fäste hällen långt ner i jorden. Så tog de en stor sten som heter Tvite och sköt ännu längre ner i jorden och hade den som fäste.

Fenrisulven gapade och ryckte våldsamt och försökte att bita dem. De stack in ett svärd i munnen på honom, på tvären som att det blev som en spärr. Hjaltet tog i underkäken och spetsen i överkäken så att ulven inte kunde stänga munnen.

Den stora vargen ylar och dregel rinner ur hans mun och det bildar floden Vån. Där ligger Ulven bunden till Ragnarök. Asagudarna valde att inte dräpa ulven, för de vördade sina helgedomar och fredade platser så mycket att de inte vill besudla dem med ulvens blod. Trots att spådomarna sa att han skulle bli Odens död.

Sin djärvhet och offervillighet visade Tyr vid denna händelse då han frivilligt la  sin högra hand i pant i Fenrersulvens gap och fick den avbiten vid handleden. Efter det fick Tyr kämpa med sin vänstra hand.

Källa: Snorres edda och Fädernas gudasaga