Harbard och Tor – sången om Harbard

Sången om Harbard återfinns i den Poetiska eddan.

Handling

Efter en jakt på jättar kommer Tor till ett sund och ropar till färjekarlen som är vid den motsatta sidan stranden. Han lovar att ge honom frukost om han får åka över vattnet. Färjekarlen undrar vad han heter och Tor presenterar sig. När Tor undrar vem färjekarlen är så presenterar han sig som Harbard.

Färjekarlen, som troligen i verkligheten är en utklädd Oden,  nekar sin son Tor en tur över sundet. Tor skryter över de jättar han har dödat, bland annat Rungner, och färjekarlen svarar hånfullt att den resande Tor varken är särskild klok eller full av lycka.

Färjekarlen. llustration av William Gershom Collingwood (1854-1932).
Färjekarlen. llustration av William Gershom Collingwood (1854-1932).

Sången om Harbard:

”Vem är det som står på andra sidan sundet?”, ropade Tor över vattnet till Färjekarlen som stod på andra sidan med en eka. Han skulle gärna få skjuts över

Färjekarlen på andra sidan svarade: ”Vem är denna karlakar som kallar på mig över vägen?”

”För mig över sundet så ger jag dig frukost”, lovade Tor. ” Jag har matsäck på ryggen och det finns inte bättre mat. Jag åt både sill och havregröt innan jag reste hemifrån. Så jag är inte hungrig än”, sa Tor.

”Du prisar din måltid precis som morgonbragder. Men du förutser inte hur dystert det är i ditt hem. Jag tror din moder är död”. Sa färjekarlen.

”Det verkar märkligt det du säger. Hur kan du vet om min mor är död?” sa Tor.

”Du står här barbent och klädd som en buse då du inte ens byxor har. Man skulle aldrig kunna ana att du äger tre gårdar” svarade färjekarlen.

”Om du styr hit ekan så ska jag visa ett ställe att lägga till. Eller vem är ägare till båten som du håller i din hand?”  sa Tor.

”Han heter Hildolv som bad mig att hålla den. Den rådkloke kämpen som bor i Rådsösund, och han bad mig att inte frakta landstrykare eller hästtjuvar utan endast redigt folk som jag känner. Säg mig ditt namn om du vill fara över sundet!” Sa Färjekarlen.

”Jag är Oden son, Meiles broder, Manges far och jag är styrkan bland gudar. Du står och pratar med Tor. Nu undrar jag vad du heter?”

”Jag heter Harbard, jag håller inte mitt namn hemligt”.

”Varför vill du hemlighålla namnet om du inte är rädd för att bli hämnad något brott du har begått?” Undrade Tor.

”Även om jag vore rädd för hämnd så skulle jag reda mig mot en sådan som du.” sa Harbard.

”Jag vill helst inte vada över vattnet till dig och böta ned min last. Men för dina kränkande ord skulle jag ge dig ditt kräk och komma över sundet”, sa Tor vredgat.

Harbard svarade:  ”Här ska jag stå och härifrån dig bida, efter Rugners död du ej dråpligare mött.”

Tor sa:  ”Det du pratar om är då jag nappades med Rungner, den stormodige jätten. Hans huvud var av sten, och trots det överman jag honom och fick honom att segna till marken. Vad har du gjort Harbard?”

Harbard sa: ”Med Fjolvar var jag fem vintrar på den ö som heter Allgrön. Där stred vi och fällde stridsmän för att vinna kvinnorna.”

”Hur artade sig kvinnorna era?” undrade Tor.

”Vi hade muntra kvinnor, om de varit kloka  och haft ett gott huvud så hade de tagit hand om oss. Av sanden snodde de rep och ur den djupa dalen grävde. Men ensam överslitade jag dem alla. Jag sov hos sju systrar och hade alla deras ynnest. Vad gjorde du själv under tiden Tor?”

Tor svarade:  Jag dräpte den kärve jätten Tjaste. Allvaldes sons ögon kastade jag högt upp på himlen och de är idag stjärnor som minnen av mina storverk så att människorna kan se dem.

Harbard sa: ”Jag övade trolöst svek mot trollpakor och lockade med list bort dem från männen. För en hård jätte höll jag Lebard, han lät mig ta trollstaven och jag villade bort honon från vettet.

”Du lönade goda gåvor med elakhet”, sa Tor.

Harbard sa: ”Den ena eken får vad den andra skaver. Alla tar hand om sig själv. Vad gjorde du själv då Tor?”

Tor sa: ”Jag var i öster och ihjälslog jättars ondskefulla brudar,  som till berget gingo.  Jättars ätt vore stor, om alla levde, inga människor skulle inom Midgård dväljas.  Vad tog du dig till medan dess, Harbard?”

Harbard sa: ” Jag var i Valland och i vapenskiften deltog, jag hetsade furstar, men fred ej mäklade.  Oden får jarlar, som hjältemodigt falla, med Tor får trälars släkt.”

Tor sa: ”Ojämnt du skulle skifta mellan asarna folket,  om du mäktade så mycket.

Harbard sa: Tor har jättelik styrka men intet hjärta i bröstet;  av rädsla och skrämsel du skvatt in i handsken, och tycktes du då Tor ej vara.  Du tordes varken, betagen av fruktan, fnysa eller nysa, så att Fjalar hörde.

Tor sa: ”Harbard, din svinpäls! Jag slog dig ihjäl, om jag nådde dig nu över sundet.

Harbard sa: ”Varför nå mig över sundet, då sak ej finnes. Vad tog du dig till, då, Tor?”

Tor sa: ”Jag var österut och ån värjde, är Svarangs söner satte mig an;
sten de på mig slungade, åt seger föga gladdes, ty de måste först om fred mig bedja.  Vad tog du dig till medan dess, Harbard?”

Harbard sa: ”Jag var österut, med älskarinna jag pratade, lekte med den linvita och lönligt möte hade, gladde den guldbjärta, som gamman mig unnade.”

Tor sa: ”Bra kvinnfolk ni kom till där.”

Harbard sa: ”Jag behövde din hjälp, Tor, att behålla den linvita mö.”

Tor sa: ”Jag skulle dig den lämna, om det lämpade sig.”

Harbard sa: ”Jag lita på dig skulle, om du ej lurade mig.”

Tor sa: ”Ej biter jag dig bakifrån, som brukad sko om våren.”

Harbard sade: ” Vad tog du dig till medan dess, Tor?”

Tor sa: ”Berserkars brudar jag bultade på Lässö;  det värsta de förskyllat, villat hela folket.”

Harbard sade: ”Neslig sak det var, Tor, då du slogs med kvinnor.”

Tor sade: ”Vargkvinnor de voro  men visst icke kvinnor; de stötte kull min farkost, som jag stöttat hade, hotade mig med järnklubba och jagade Tjalve. Vad tog du dig till medan dess, Harbard?”

Harbard sa: ”Jag var i hären, som hit lät sina fanor fladdra och färga spjut röda.

Tor sa: ”Det vill du nämna, att du kom att oss olust bereda.”

”Det ska jag dig böta  med buktig armring, som de skiljemän sagt,  som skötte vår förlikning.”, sa Harbard.

”Var hämtade du dessa så hånande ord, att jag aldrig hörde mera hånande.”, sa Tor.

Harbard sa: ”Dem har jag av de gamla gubbar lärt, som bo i hemmets högar.”

Tor sa: ”Ett gott namn dock  gav du stendösar, då du kallar dem hemmets högar.”

Harbard sa: ”Om slik sak så jag dömer.”

Tor sade:
Din munvighet dig mindre väl bekommer,  om jag tar och vadar över vägen;  värre än vargen du vråla ska, om du får av hammaren hugg.

Harbard sa: ”Siv (Siv är Tors fru, redaktionens anmärkning) har en älskare hemma, honom vill du nog träffa; det storverket vill du öva, större skäl har du därtill.”

Tor sa: ”Vad i munnen dig kommer, du talar,  för att mig det värsta må tyckas.  Din fega fähund, du ljuger för mig.”

Harbard sa: ”Sant jag tror mig säga,  sen är du på din resa;  långt du vore kommen, Tor, om i lånad hamn du farit.”

Tor sade: ”Harbard, din hare,  du hindrat mig mycket.”

Harbard sade:
För Asa-Tor tänkte jag,  att aldrig skulle  en fäherde färden hindra.

Tor sa: ”Ett råd ska jag dig råda,  ro du hit med båten;  låt oss mer ej munhuggas,  kom till Magnes fader!”

”Far från sundet fjärran,  förrän jag dig nekar.”, sa Harbard.

”Visa mig då vägen,  när över vågen du vill mig ej färja!”, ropade Tor.

Harbard sa: ”För litet är det att neka,  långt det är att fara:  en stund det är till stocken,  en annan till stenen,  håll så vägen till vänster,  tills till Verland du kommer; där träffar Fjorgyn Tor, sin son,  och ska lära vägen åt ättlingen
till Odens länder.”

”Ska dit idag jag hinna?”, sa Tor.

Harbard sa: Hinna med slit och möda.  Snön nog smälter, då solen stiger.

Tor sa: ”Kort blir vårt samtal, då med smädelse blott du svarar; att du med färjan mig vägrat, ska du få för, när vi träffas.”

Harbard sa: ”Traska du i väg, dit där trollen dig tage!”

Tor i illustration av William Gershom Collingwood (1854-1932)
Tor i illustration av William Gershom Collingwood (1854-1932)

—————————————

Källa: Sången om Harbard som återfinns i den Poetiska Eddan