Världens skapelse enligt nordisk mytologi

Skapelseberättelsen enligt nordisk mytologi:

Från början fanns bara ett stort gap, som kallades Ginnungagap.

Där fanns tre grundkrafter, dessa var kölden, värmen och den skapande visdomen. De kom ur tre källor:

1) I norr om Ginnungagap fanns köldens källa som hette Hvergelmer. Där var det kallt och frostigt och dimmigt, den nejden kallades för Nifelheim.

2) I söder om Ginnungagap fanns värmens källa som kallades Urds källa.

3) Mellan dem båda, mitt under Ginnungagap rann visdomens källa, som senare skulle den döpas om till Mimers brunn.

Från norr kom dimmiga köldvågor och mötte värmeböljorna från söder. När det kalla och varma möttes uppstod en strid och bildades grundämnen från vilka den första världen skapades.

Världsträdet Yggdrasil

Längst ned i den djupa visdomens källa låg fröet till Yggdrasil, världsträdet. Fröet började spira och växa och sände ut rötter genom de tre krafternas källor. Rötterna under marken flätades samman och blev stommen som underjorden vilar på. Trädet blev större och stammen växte allt högre och sköt grenar över varandra. På dessa grenklykor skapades olika världar. Trots att trädet är gigantiskt så är Yggdrasil osynligt för det mänskliga ögat.

Urkon Audumla i skapelseberättelsen

Ur vidomskällans grundämnen framstod ett levande väsen. Det var urkon Audumla. Audumla slickade på rimfrosten och åt av livsfröna som fanns i grundämnena. Där kon Audumla slickade på den steniga grunden framstod till slut en mänsklig skepnad. Han var vacker och väldigt stor och blev stamfar till gudarna som vid denna tidsåldern styrde och skyddade människornas värld. Det var den äldsta av tidevarvets gudar som hette Bure och blev far till Bur.

Ur Hvergelmers köldvågor slungades det ut etterdroppar som samlade och växte och blev till jätten Ymer. Så ytterligare en skapelse var bildad. Med fyra munnar sög Ymer mjölk från fyra av Audumlas spenar.  Mjölken närde honom med olika slags livsfrön vilka gjorde honom far till olika ätter som växte fram ur hans olika kroppsdelar. Under Ymers vänstra arm växte det fram en man och en kvinna, från vilka en vacker och gudvänlig jätteätt har kommit. Ymers fötter fick med varandra de fördärvliga rimtursarnas far Trudgelmer, ett vidunder med tre huvuden. Trudgelmer födde, liksom sin far utan med någon kvinna, sonen Bergelmer.

Bland de ädla väsen som härstammade från Ymer är den visa Mimer och hans syster Beisla och de tre ödesdiserna; systrarna Urd, Verdande och Skuld de förnämsta.

Underjorden utgörs av områdena Hel och Niefelhel som delas av bergskedjan Nidafjället. Medan Nifelhel är dystert och kallt är Hel blomstrande, lummigt och varmt och där är aldrig frost eller vinter. I de evigt gröna rikena bodde de äldsta gudarna fredligt och lyckligt tillsammans med Mimer, ödesdiserna och de ädla jättarnas släkt. Bur gifte sig med Beisla och de fick tre söner; Oden, den milde Höner och Vile (även kallad Lodur). Vile och Höner blev stamfäder för vanernas gudasläkt.

Odens självuppoffring

Oden och hans ättlingar skulle inte stanna kvar i underjorden utan de blev utsedda att härska i världarna ovanför. Därför steg Oden upp i världsträdet Yggdrasil för att överblicka de riken som han blivit tilldelade. Han såg att Ymer och hans fötters avkommer härskade på jordens skiva. Oden var ung och oerfaren och kände att han ännu inte hade den kraft som behövdes att rensa jorden från dessa vidunder och de andra förpliktelser han hade som världarnas styresman. Om han fick dricka ur visdomens källa skulle det hjälpa honom. Men källans väktare, Mimer, vägrade att låta honom dricka av den om inte Oden först visade sig värdig genom självuppoffring.

Oden gav därför sig själv som offer. I nio dygn hängde han i trädet utan föda och dryck och sårad med spjut, offrad för att visa självuppoffring, tills han vanmäktigt sjönk ned i Yggdrasils krona. Då gav Mimer honom den efterlängtade visdomsdrycken och lärde honom nio underbart verkande sånger. Odens krafter utvecklade sig och han fick stor kunskap och skaparmakt.

Gudarna befriar jorden

Nu kände sig Oden stark nog att befria jorden från de vildsinta urjättarna. Tillsammans med hans bröder Höner och Vile dödade han Ymer genom att öppna hans halsådror. Ur såret strömmade bloden fram och växte till ett hav i vilket urjättens vanskapta barn drunknade. Men rimtursarne blev inte tillintetgjorda, deras själar steg ned i underjorden och de bosatte sig i det mörka, kalla och dystra Nifelhel. I mitten av blodhavet på jordskivan uppstod ett land kallat Midgård. På jordskivans rand i de norra och östra delarna finns landet Jotunheim. Mellan Midgård och Jotunheim är en bred blottenfördjupning som skiljs åt av blodböljorna. Och runtomkring Midgård och Jotunheim bredde havet ut sig.
Av Ymers ben bildads jordens berg. Ymers huvudskål blev himlavalvet och hans hjärna stormmolnen som driver under det.
Alla urjättarna var inte lika vanskapta. Bland Bergelmers ättlingar fanns såna som var mer välskapade och mindre vilda. Mot dessa yngre jättar var Oden mildare och lät dem rädda sig upp ur böljorna på kusten till Jotunheim. En var jättemön Gullveig och en annan jätteyngligen Loke.

Dag och natt

Mimer hade en dotter Natt, som var vacker och mörk i hyn. Med morgonrodnadsalven Delling fick Natt den ljusa sonen Dag. Den mörka Natt och den ljusa Dag skulle växelvis fara genom underjordens östra dörrar, över himlavalvet, och återvända ned genom portarna i väster. Så skapades dagen och natten.  Dags häst hette Skinfaxe och Natts häst hette Rimfaxe. När Rimfaxe får vila på dagen så betar han gräs i underjorden som är som är beströdd med det honungsdagg som faller från Yggdrasils nedersta grenar. På morgonen droppar det fradga från Rimfaxes mule som faller och blir till dagg på jorden.
Den vackra Natt fick även två barn med guden Vile som hette Måne och Sol. Sol for över himlen i sin vagn som tillverkats i underjordens smedjor och som lös av eld och guld. För att skydda Sol mot hettan skapades en sköld som heter Svalin och som är fäst i vagnen.  Hästarna som drar vagnen heter Arvak och Allsvinn.
Polstjärnan stod överst på himmlen för himlavarvet hade ännu inte fått den sneda ställning den har idag.

Kvarnen Grotte

Urtidskonstnärerna byggde en kvarn, kvarnen Grotte. Den restes på Nidafjället i underjorden omkring källan Hvergelmer. Hvergelmer är moderkällan till allt vatten i jorden, underjorden och himlen. Efter att vattnet har gjort sitt kretslopp återvänder det till källan.
Genom jorden går en ränna, och genom havets botten, så att källan alltid är i förbindelsen med Oceanen. På den rännan lades Grottes kvarnsten, så att den rörliga stenens öga är mitt ovanför källan. Genom kvarnstenens öga brusar vattnet upp och ned till Hvergelmer. När vattnet störtar ned genom kvarnsögat blir det ebb i havet. När vattnet stöts upp igen blir det flod. Kvarnstenen gör att det är en stor virvel i Oceanen, den av seglare fruktade malströmmen. Grottes kvarnsten dras runt av nio jättekvinnor. De vandrar efter jordens rand och skjuter en vridstång framför sig. Grottekvarnen har även ett annat ändamål. När hennes vridstång förs runt är det inte bara den rörliga kvarnstenen som snurrar, utan även stjärnvalvets rörelse.
På denna kvarn lades de återstående av Ymers lemmar och maldes ned. Mjölet som bildades blev den jord och sand som havet förde till Midgårds stränder och vikar och som gjorde att det där sen började att växa grönska.
När Soldisen första gång en körde upp på den nyskapade himlen och strålande ljus lyset över jorden spirade örter ur jorden och efterhand växter skogar upp. Så att människorna så småningom kunde bo i Midgård.

Heimdall föds

När Grottes stenar gneds mot varandra gnistrade det och slog eldlågor. När de nio jättekvinnorna drog stången föddes även Heimdall, han var den vitaste och skinaste av alla gudar och ett underskönt barn.

Asgård

Oden och hans ättlingar asagudarna slog sig ned för att bo i världen på den översta grenarna av Yggdrasil och vanagudarna bebyggde underjorden. Oden och hans ättlingar hade sinne som stridsgudar och de var bra om de satt högt upp och hade utsikt och kunde beskydda jorden. Asgård skapades därför långt upp i kronan och fick riken och borgar.

I Asgård byggde urtidskonstnärerna Odens praktfulla och stora sal Valhall. Till Valhall hör utkikstornet Lidskjalf varifrån asarna har utsikt över Midgård, Jotunheim och de ställen som skjuter ut på underjordens randbälte. Underjordens skiva är större än jorden så därför kan man se de yttersta delarna. Det är på det randbältets västra sida som vanerna bor och på den östra bor alverna.

Den mellersta delen av underjorden är dock skymd. Men Oden håller sig informerad om vad som händer där då hans kloka korpar Hugin och Munin dagligen flyger dit och sen underrättar Oden om vad de ser.

Asagudarna hade till uppgift att överskåda världen från Asgård och försvara den om det behövdes. Det behövdes en säker förbindelse mellan Asgård och underjorden och urtidskonstnärerna byggde därför bron Bifrost. Bifrost går från norr til söder som en stor både genom rymden. Biforst ena ände är lagd på den nordliga randen av underjorden, går förbi jordskivans rand upp till Asgård vid Yggdrasils högsta grenknippa, och ned på den andra på den sydliga. Brohuvudena har tecknade skyddsrunor.

Ask och Embla

Oden, Vile och Höner vandrade i det härliga Midgård som de hade skapat. Det var mycket att glädjas åt men de kände ändå att något saknades. Gudarna gick efter stranden och där såg de två träd, Ask och Embla. De och beslöt att göra dem till skepnader liknande dem själva och till medvetna varelser.

Vile lossnade dem från deras förbindelse med jorden och gav dem förmåga att röra sig. Han omvandlade deras safter till varmt blod.

Höner gav dem mänskligt jag och medvetande och vilja.

Oden gav dem anden.

Så skapades de första människorna – mannen Ask och kvinnan Embla.


Världens skapelse, den så kallade ”Skapelseberättelsen”, enligt nordisk mytologi beskrivs bland annat i äldre litteratur som i ”Fädernas gudasaga” men återberättas här i en förkortad version och med modernare svenska.